Heads up!!! - varning för känsliga läsare
Jag lyssnade på P3 här om dagen. Och mitt i allt övrigt babbel på denna kanal började tjejerna i etern snacka om en viss företeelse som dom stött på på krogen.
"Är inte du kristen?", tänker du nog nu, och innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att jo det är jag, men detta är av intresse p.g.a. ett inlägg jag gjorde här 28 Mars 19:46.
Alltså dessa tjejer hade varit med om att killar på stureplan brukar ta av sig till bar överkropp när de sitter tillsammans i gäng och blir lite fulla. Inte att det är något sexuellt eller så, det blir bara lite extra fest. Ja, hon sa att det riktigt lyser i killarnas ögon när de ser på varandra och helt plötsligt åker skjortan av.
När jag hörde detta kom jag direkt att tänka på några saker:
1. Ett komprep på kaggeholm med bandet Glen (jag var också med), vi var bara grabbar. När vi hade som mest feeling så hände det exakt som hon snackade om på radion. Tröjorna liksom åkte av, replokalen fylldes av en go' manlig svettdoft och allt var så där härligt euforiskt. Musiken, gänget, stämningen allt var liksom på topp.
2. En av mina bekantas "nakenklubb" som går ut på att vuxna män gör vardagliga saker som att åka longboard, spela tv-spel, bada i jacuzzi/badkar ihop och liknande fast nakna. (Alltså jag vill bara klargöra, jag är INTE medlem här, detta är lite väl magstarkt för mig).
3. Anders & Måns teori om att alla är nakna alltid, fast under kläderna. (alla under alla kläder naaaakna).
Någon annan som har erfarenheter av liknande fenomen?
Jag menar min tjejkompis har nog rätt ändå, killar har en konstig relation till nakenhet.
"Är inte du kristen?", tänker du nog nu, och innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att jo det är jag, men detta är av intresse p.g.a. ett inlägg jag gjorde här 28 Mars 19:46.
Alltså dessa tjejer hade varit med om att killar på stureplan brukar ta av sig till bar överkropp när de sitter tillsammans i gäng och blir lite fulla. Inte att det är något sexuellt eller så, det blir bara lite extra fest. Ja, hon sa att det riktigt lyser i killarnas ögon när de ser på varandra och helt plötsligt åker skjortan av.
När jag hörde detta kom jag direkt att tänka på några saker:
1. Ett komprep på kaggeholm med bandet Glen (jag var också med), vi var bara grabbar. När vi hade som mest feeling så hände det exakt som hon snackade om på radion. Tröjorna liksom åkte av, replokalen fylldes av en go' manlig svettdoft och allt var så där härligt euforiskt. Musiken, gänget, stämningen allt var liksom på topp.
2. En av mina bekantas "nakenklubb" som går ut på att vuxna män gör vardagliga saker som att åka longboard, spela tv-spel, bada i jacuzzi/badkar ihop och liknande fast nakna. (Alltså jag vill bara klargöra, jag är INTE medlem här, detta är lite väl magstarkt för mig).
3. Anders & Måns teori om att alla är nakna alltid, fast under kläderna. (alla under alla kläder naaaakna).
Någon annan som har erfarenheter av liknande fenomen?
Jag menar min tjejkompis har nog rätt ändå, killar har en konstig relation till nakenhet.
Vad håller jag på med?
Jag satt här hemma och tänkte lite. Så tittade jag på min orkidé som stod där i fönstret och såg något.
Jag har nu under hela hösten vårdat den och ungefär var tionde dag fyllt diskhon med vatten doppat blomman låtit den rinna av och sedan ställt tillbaka den igen i fönstret. Jag har dragit ner och vinklat upp persiennerna så att solljuset ska komma in men inte lika direkt, jag har dessutom nu skaffat en handspruta och vattnar numera blomman med tio sprut var tionde dag. Jag har t.o.m. pratat med blomman för att ge den lite extra koldioxid (det var en lärare på mellanstadiet som sa det till mig, undrar varför jag kommer ihåg det).
Tidigare bestod min orkidé av fyra stora gröna blad och två själkar som hållits uppe med blomsterpinnar. På senare tid har jag dock sett hur det har kommit knoppar och nu äntligen såg jag det. En av knopparna stod i full blom och den andra hade sprucikt upp. Dagen efter var den också fullt utslagen.
Idag har jag tre blommor på min vackra orkidé. Men vad vill jag då säga? Jo, detta:
Jag ställer mig ofta frågan vad jag gör här i Taberg... egentligen. Varför jobbar man som ungdomsledare? Jo, mina tonåringar är som min blomma. Det enda jag kan göra är att vattna läs undervisa, prata med läs uppmuntra, jag kan ställa in persiennerna läs skapa tillfällen för eftertanke och gemenskap. Men!... Jag kan inte få blommorna att slå ut. Det bestämmer nämligen inte jag. Allt jag kan göra är att skapa förutsättningar för blomman att växa, men jag kan inte bestämma att den ska blomma, den gör det av endast en anledning. 1 Kor 3:6-7:
"Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. [7] Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten."
Alltså är min bön att Han ska ge växten. Bara Gud har makten att fövandla och förändra. Vi kan vattna och plantera, rensa ogräs, ge näring, skapa rätt förutsättningar och så får vi vänta - vänta på Guds handlande.
Så är det också med vår tro. Skapa förutsättningarna och lämna det sedan i Guds händer.
Jag har nu under hela hösten vårdat den och ungefär var tionde dag fyllt diskhon med vatten doppat blomman låtit den rinna av och sedan ställt tillbaka den igen i fönstret. Jag har dragit ner och vinklat upp persiennerna så att solljuset ska komma in men inte lika direkt, jag har dessutom nu skaffat en handspruta och vattnar numera blomman med tio sprut var tionde dag. Jag har t.o.m. pratat med blomman för att ge den lite extra koldioxid (det var en lärare på mellanstadiet som sa det till mig, undrar varför jag kommer ihåg det).
Tidigare bestod min orkidé av fyra stora gröna blad och två själkar som hållits uppe med blomsterpinnar. På senare tid har jag dock sett hur det har kommit knoppar och nu äntligen såg jag det. En av knopparna stod i full blom och den andra hade sprucikt upp. Dagen efter var den också fullt utslagen.
Idag har jag tre blommor på min vackra orkidé. Men vad vill jag då säga? Jo, detta:
Jag ställer mig ofta frågan vad jag gör här i Taberg... egentligen. Varför jobbar man som ungdomsledare? Jo, mina tonåringar är som min blomma. Det enda jag kan göra är att vattna läs undervisa, prata med läs uppmuntra, jag kan ställa in persiennerna läs skapa tillfällen för eftertanke och gemenskap. Men!... Jag kan inte få blommorna att slå ut. Det bestämmer nämligen inte jag. Allt jag kan göra är att skapa förutsättningar för blomman att växa, men jag kan inte bestämma att den ska blomma, den gör det av endast en anledning. 1 Kor 3:6-7:
"Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. [7] Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten."
Alltså är min bön att Han ska ge växten. Bara Gud har makten att fövandla och förändra. Vi kan vattna och plantera, rensa ogräs, ge näring, skapa rätt förutsättningar och så får vi vänta - vänta på Guds handlande.
Så är det också med vår tro. Skapa förutsättningarna och lämna det sedan i Guds händer.
Att riva murar
Jag satte mig på bussen från Jönköping här om dagen, för att åka hem till Taberg. Det var snöigt och kallt ute och eftersom jag var lite frusen satte jag mig längst bak för att komma närmast motorn på bussen.
Hållplatsen innan Juneporten hoppade det på tre invandrarkillar i 14-årsåldern. De var rätt högljudda och såklart hoppade de bara på längst bak utan att betala. De tittade på mig men ignorerade mig rätt fort. En av killarna hade en sådan där riktigt sprejad frilla som spretade åt alla håll.
Den andra av killarna tuggade på den största klump tuggumi jag någonsin sett - tänk ett paket hubbabubba rakt in i munnen, ungefär som Ace Ventura. Dessutom tog han ut klumpen med jämna mellanrum och tittade på den, för att sedan stoppa tillbaka den i munnen.
Den tredje av grabbarna var den som lät mest, jag tror det var för att han var minst - man måste ju kompensera.
Min hjärna satte genast igång. Säkerligen var dessa ungdomar smått kriminella, underpresterade i skolan, problembarn utan respekt för de äldre, sen måste de ju bara bo på Råslätt också. Jag satt och tittade lite nyfiket på dem så där som man gör på bussen utan att försöka märkas. Men som alltid märks det. Så klart att de såg att jag stirrade.
"Vi ska ut och råna en affär" ropade en av killarna och pekade med handen mot mig. Han höll den som om han pekade med en pistol - inte direkt trevligt.
Som vanlig alldaglig svensk såg jag här två tydliga alternativ på min kommande reaktion. Antingen vara tyst och titta ut genom fönstret och kanske t.o.m. lite så där diskret byta plats, eller som en god samhällsmedborgare med civilkurage säga till dem att skärpa sig och sköta sig som folk. Men vad gjorde jag? Jo, jag svarade killen och sa enligt alternativ tre - som då kanske inte ingår i den vanliga beslutsskalan i liknande situationer:
"Jasså! nice vilken affär ska ni råna då? Får man hänga med?" och genast revs murarna och jag kunde fortsätta snacka med grabbarna och när de sedan gick av bussen säga:
"Men, ha en bra kväll och ta det lugnt"
"Ja, visst" svarade de.
- Utdrag ur min första predikan 5/12 2010
Vill du ha mer får du mejla eller skriva en kommentar.
Uppdatering av principlistan
Senaste uppdatering på listan var ju att jag inte någonsin (förän kungen abdikerar frivilligt, ska jag ha sagt om jag inte missminner mig) ska skaffa facebook.
Eftersom min gamla mobil krashade häromdagen har jag idag köpt mig en ny och i samband med det so kom jag på ytterligare en livsprincip.
Du får tycka att detta är hur töntigt som helst men jag är en stolt man med väl underbyggda principer.
Inte:
Alkohol
Tobak
Piercing
Tatuering
Sex före äktenskapet
Färga håret
Facebook
Och numera inte heller någonsin skaffa en iPhone eller annan smartphone.
Eftersom min gamla mobil krashade häromdagen har jag idag köpt mig en ny och i samband med det so kom jag på ytterligare en livsprincip.
Du får tycka att detta är hur töntigt som helst men jag är en stolt man med väl underbyggda principer.
Inte:
Alkohol
Tobak
Piercing
Tatuering
Sex före äktenskapet
Färga håret
Och numera inte heller någonsin skaffa en iPhone eller annan smartphone.
Ett "vanligt" inlägg
Snart åker jag iväg till Vemdalen med mina tonåringar från Taberg och vet ni en sak... Jag är peppad.
Jag ser fram emot vad som ska hända. Tänk om denna skidresan får bli en början eller en nyinspiration till en längre resa hos oss som är med. En resa som utmanar oss att tillsammans ta ett steg till i vår personliga relation till Gud.
Tänk om vi genom det som vi ska vara med om kommer varandra närmare i gemenskap och tillit. Vad kan det i sin tur generera? Ja, det är spännande tankar i vilka det ligger förväntan. Förväntan på framtiden, förväntan på Gud...
Vad har du för förväntan? Har du glömt den? gömt den? Den finns där, en längtan efter mer, vidare, djupare. Resan med Gud går innåt. I vårt inre ropar rösten till honom som har skapat oss. Jag vill nå den rösten, bli till ett med den och instämma i den bön som formas djupt där inne. "Gud jag vill bo hos dig, ha mitt hemma hos dig, sitta i din mjuka soffa med en kopp te och allt är självklart. Inga besvikelser över brustna idéal, bara du och jag".
Frid, det är min längtan.
Hebreerbrevet 4:9-16
Jag ser fram emot vad som ska hända. Tänk om denna skidresan får bli en början eller en nyinspiration till en längre resa hos oss som är med. En resa som utmanar oss att tillsammans ta ett steg till i vår personliga relation till Gud.
Tänk om vi genom det som vi ska vara med om kommer varandra närmare i gemenskap och tillit. Vad kan det i sin tur generera? Ja, det är spännande tankar i vilka det ligger förväntan. Förväntan på framtiden, förväntan på Gud...
Vad har du för förväntan? Har du glömt den? gömt den? Den finns där, en längtan efter mer, vidare, djupare. Resan med Gud går innåt. I vårt inre ropar rösten till honom som har skapat oss. Jag vill nå den rösten, bli till ett med den och instämma i den bön som formas djupt där inne. "Gud jag vill bo hos dig, ha mitt hemma hos dig, sitta i din mjuka soffa med en kopp te och allt är självklart. Inga besvikelser över brustna idéal, bara du och jag".
Frid, det är min längtan.
Hebreerbrevet 4:9-16
Att lära känna sig själv
Jag har alltid sett mig som en person med god självkännedom, något som också jag har fått höra då och då under utvecklingssamtal med gymnasieläraren och även på andra håll. Min svensklärare (inget "A" inklämt där...noga!) frågade varannan lektion vad "jaget" egentligen är och gjorde oss tokiga med kommentarer som "Jag frågade inte vad du gör utan vem du är."
Jag märker att man hela tiden ser nya sidor hos sig själv. Att lära känna sig själv är en viktig del av livet och att få jobba i en kyrka lär man sig mycket av. Att lära sig vad som är ens gåvor och starka sidor samt vad man kanske borde överlåta åt andra, det är en viktig process så att man kan rikta in sitt liv på det som man är tänkt till att göra.
Ibland är det dock viktigt att förstå att man lätt ringaktar sig själv och ser ner på sin förmåga att uträtta saker.
Vi kristna får påminna oss om att det i slutändan ändå handlar om att det är i Guds kraft vi handlar. "När jag är svag då är jag stark" säger Paulus. Och för att citera Jesus i Johannesevangeliet kap 15: "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er... utan mig kan ni ingenting göra."
Kan detta också innbära att med Gud är ingenting omöjligt? (som Gude Svan skulle sagt)
Kan det också vara så att för att lära känna sig själv behöver man lära känna Jesus, bättre och bättre?
Jag märker att man hela tiden ser nya sidor hos sig själv. Att lära känna sig själv är en viktig del av livet och att få jobba i en kyrka lär man sig mycket av. Att lära sig vad som är ens gåvor och starka sidor samt vad man kanske borde överlåta åt andra, det är en viktig process så att man kan rikta in sitt liv på det som man är tänkt till att göra.
Ibland är det dock viktigt att förstå att man lätt ringaktar sig själv och ser ner på sin förmåga att uträtta saker.
Vi kristna får påminna oss om att det i slutändan ändå handlar om att det är i Guds kraft vi handlar. "När jag är svag då är jag stark" säger Paulus. Och för att citera Jesus i Johannesevangeliet kap 15: "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er... utan mig kan ni ingenting göra."
Kan detta också innbära att med Gud är ingenting omöjligt? (som Gude Svan skulle sagt)
Kan det också vara så att för att lära känna sig själv behöver man lära känna Jesus, bättre och bättre?
Relationen med stort R
Nu sitter man här igen på den välkända bussen upp mot Stockholm. Vad gör man under de 4 timmar färden tar? Jo, man filosoferar, läser en hel del ur bibeln och tänker igenom sin livssituation. Snart är man ute på Kaggeholm igen. Denna kära, saknade plats på jorden... eller? Är det platsen man saknar eller är det så att det är människorna?
Vi behöver relationer - goda relationer. Det är dessa som gör livet stabilt. Utan dem vacklar allt och det finns en av alla dessa som är viktigare än någon annan; relationen till Gud.
"I min Gud har jag funnit styrka
I min Herre har jag allt
Han har öppnat för mig en väg
och bytt min änglsan i jubelsång
och bytt min ängslan i jubelsång"
Vi får ängslas. Vi får tvivla. Vi får falla. Läs det en gång till sakta:
Vi får ängslas. Vi får tvivla. Vi får falla.
Frågan är kanske bara var vi faller. Frågan har redan formulerats:
"Om du inte får falla i Jesu armar, i vems armar ska du då falla i?" Han går aldrig förbi dig /Michael Johnson
Gud finns där...
...Relationen med stort R
Vi behöver relationer - goda relationer. Det är dessa som gör livet stabilt. Utan dem vacklar allt och det finns en av alla dessa som är viktigare än någon annan; relationen till Gud.
"I min Gud har jag funnit styrka
I min Herre har jag allt
Han har öppnat för mig en väg
och bytt min änglsan i jubelsång
och bytt min ängslan i jubelsång"
Vi får ängslas. Vi får tvivla. Vi får falla. Läs det en gång till sakta:
Vi får ängslas. Vi får tvivla. Vi får falla.
Frågan är kanske bara var vi faller. Frågan har redan formulerats:
"Om du inte får falla i Jesu armar, i vems armar ska du då falla i?" Han går aldrig förbi dig /Michael Johnson
Gud finns där...
...Relationen med stort R
Ny bok, nya tankar
Idag har vi haft vår första bokträff, jag Stina och pastor Ingemar.
Alltså vi heltidsanställda i missionskyrkan. Boken vi läser är Carl-Henric Jaktlunds "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar".
Den handlar om vad som händer efter tonåren. Alla de människor som lämnar kyrkan när vuxenlivet påbörjas. Vart tar de vägen? Varför?
När man läser ser man många ansikten framför sig som varit aktiva i ungdomsgrupper men som man nu inte har en aning om vad de gör.
Varför verkar det som om så många växer ur kyrkan när de växer ur ungdomsarbetet?
En bok jag rekomenderar.
Alltså vi heltidsanställda i missionskyrkan. Boken vi läser är Carl-Henric Jaktlunds "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar".
Den handlar om vad som händer efter tonåren. Alla de människor som lämnar kyrkan när vuxenlivet påbörjas. Vart tar de vägen? Varför?
När man läser ser man många ansikten framför sig som varit aktiva i ungdomsgrupper men som man nu inte har en aning om vad de gör.
Varför verkar det som om så många växer ur kyrkan när de växer ur ungdomsarbetet?
En bok jag rekomenderar.
Planering av dem m.m
Ja, nu är det alltså dags. Årstiden då kärleken flödar och då alla helt plötsligt tycker att de skulle vilja gifta sig. Så ja!
Jag är mitt uppe i planeringen av min väns bröllopsfest, ja toastmaster låter ju inte så dåligt. Men jag föredrar riktig mat framför toasts. Oj, dåligt skämt, ursäkta. Men det jag skulle säga mitt i allt babbel var ju detta:
Till all som känner sig lite ensamma i dessa giftastider kan jag bara säga som i det där barnprogrammet med massa djur... och en mask med en sko och en hatt... och frida flodhäst... och hennes kompisar... Ja, skriv gärna en kommentar vad det heter, programmet alltså....
I vilket fall här kommer det:
"Ta det 'lugnt'!" (som Christer hade sagt).
(borde sluta med detta Christerskämtet, kan ju inte använda det i alla blogginlägg)
Var sak har sin tid.
Edit. Har fått höra att hon visst heter fia flodhäst. Ursäkta mig...
Jag är mitt uppe i planeringen av min väns bröllopsfest, ja toastmaster låter ju inte så dåligt. Men jag föredrar riktig mat framför toasts. Oj, dåligt skämt, ursäkta. Men det jag skulle säga mitt i allt babbel var ju detta:
Till all som känner sig lite ensamma i dessa giftastider kan jag bara säga som i det där barnprogrammet med massa djur... och en mask med en sko och en hatt... och frida flodhäst... och hennes kompisar... Ja, skriv gärna en kommentar vad det heter, programmet alltså....
I vilket fall här kommer det:
"Ta det 'lugnt'!" (som Christer hade sagt).
(borde sluta med detta Christerskämtet, kan ju inte använda det i alla blogginlägg)
Var sak har sin tid.
Edit. Har fått höra att hon visst heter fia flodhäst. Ursäkta mig...
Orginalitet plus en och annan fjortis
Klockan 21.10 anländer tunnelbanetåget på gröna linjen till brommaplan och ut hoppar en något stressad och bekymrad "pojke" alias Pastorn (källan till dessa bekymmer är ett litet sidospår och behandlas omgående i stycke två). Han springer ner för trapporna, ut genom spärrarna och ser till sin stora besvikelse buss nr.309 mot Kaggeholm lämna stationen. Otur!
Detta är ändå något som händer relativt ofta, man får inte hänga läpp för det. Så alias Pastorn börjar vandra i den avgångna bussens färdriktning i väntan på nästa buss och även för att avreagera sig lite (som sagt, för anledning till behovet av käsloutlopp läs stycke två). Vid Drottningholm känner han dock för att jogga. Det påminner nästan lite om Forest Gump, det finns ingen egentlig anledning; ibland kan det bara vara skönt att få springa lite. Kl. 22.34 står denna tidigare nämnda "pojke" vid Ekebyhov en dryg mil senare och väntar på bussen med stela ben samt ömma knän och fötter, 23 minuter innan nästa buss hinner ifatt.
Jag vet att det inte klassas som normalt att springa en mil en torsdagkväll fullt påklädd med jacka, vinterskor mössa samt en ryggsäck full av böcker. I sammanhanget bör dock också nämnas att alias Pastorn inte heller anses vara "normal" i den bemärkelsen. Orginalitet är väl en dygd?
För att då raskt gå in på det alla egentligen vill veta. Varför har jag då varit så bekymrad ikväll? Upprinnelsen till detta är tunnelbaneresan då två fjortisar helt plötsligt (och utan provokation) entrar dörrarna till vagnen. Den ena av dessa fjortisar upprepar med jämna mellanrum frasen "Du ska akta dig för att kalla folk för bög" med en ironisk underton till den andra fjortisens förtjusning och tyvärr inte lika förtjusande skratt. Nu skulle nog tanten bredvid helst vilja stryka ordet "skratt" från tidigare mening och ersätta det med "gälla krystade utrop som mer påminner om en soldat som just förlorat benet i en ied-explosion". Men värst av allt som jag ser det är när en av fjortisarnas killkompisar anläder någon station senare och inte riktigt orkar vara i närheten. Då säger den ena tjejen "hej då, då din horunge". Och det är detta citat som bekymmrade mig så oerhört. Där satt vi alla runt omkring och tänkte samma sak "hur kan man säga så till en kompis?" Men ingen säger ett knyst. Så till sist tar jag till orda och berättar för denna tjej att hon är fruktansvärt otrevlig som säger något sådant.
Visst är det så att ungdomar idag har ett grovt uttryckssätt. Men det jag till sist vill säga är ju att vi tillåter det ske. Vi har i vårt samhälle blivit besatta av den demon som kallas "en svensk tiger". Om alla håller käft och aldrig vågar ta en konflikt så kommer ju knappast saker bli bättre. Men vi föredrar att tiga och lida i det stilla...
Inte jag och min förhoppning är att folk fattar att kollektivet kan påverka individen. Tillsammans kan vi vända en mängd negativa trender. Bara vi vågar låta orden lämna våra läppar.
Där säger Pastorn amen och tackar för intresset.
Detta är ändå något som händer relativt ofta, man får inte hänga läpp för det. Så alias Pastorn börjar vandra i den avgångna bussens färdriktning i väntan på nästa buss och även för att avreagera sig lite (som sagt, för anledning till behovet av käsloutlopp läs stycke två). Vid Drottningholm känner han dock för att jogga. Det påminner nästan lite om Forest Gump, det finns ingen egentlig anledning; ibland kan det bara vara skönt att få springa lite. Kl. 22.34 står denna tidigare nämnda "pojke" vid Ekebyhov en dryg mil senare och väntar på bussen med stela ben samt ömma knän och fötter, 23 minuter innan nästa buss hinner ifatt.
Jag vet att det inte klassas som normalt att springa en mil en torsdagkväll fullt påklädd med jacka, vinterskor mössa samt en ryggsäck full av böcker. I sammanhanget bör dock också nämnas att alias Pastorn inte heller anses vara "normal" i den bemärkelsen. Orginalitet är väl en dygd?
För att då raskt gå in på det alla egentligen vill veta. Varför har jag då varit så bekymrad ikväll? Upprinnelsen till detta är tunnelbaneresan då två fjortisar helt plötsligt (och utan provokation) entrar dörrarna till vagnen. Den ena av dessa fjortisar upprepar med jämna mellanrum frasen "Du ska akta dig för att kalla folk för bög" med en ironisk underton till den andra fjortisens förtjusning och tyvärr inte lika förtjusande skratt. Nu skulle nog tanten bredvid helst vilja stryka ordet "skratt" från tidigare mening och ersätta det med "gälla krystade utrop som mer påminner om en soldat som just förlorat benet i en ied-explosion". Men värst av allt som jag ser det är när en av fjortisarnas killkompisar anläder någon station senare och inte riktigt orkar vara i närheten. Då säger den ena tjejen "hej då, då din horunge". Och det är detta citat som bekymmrade mig så oerhört. Där satt vi alla runt omkring och tänkte samma sak "hur kan man säga så till en kompis?" Men ingen säger ett knyst. Så till sist tar jag till orda och berättar för denna tjej att hon är fruktansvärt otrevlig som säger något sådant.
Visst är det så att ungdomar idag har ett grovt uttryckssätt. Men det jag till sist vill säga är ju att vi tillåter det ske. Vi har i vårt samhälle blivit besatta av den demon som kallas "en svensk tiger". Om alla håller käft och aldrig vågar ta en konflikt så kommer ju knappast saker bli bättre. Men vi föredrar att tiga och lida i det stilla...
Inte jag och min förhoppning är att folk fattar att kollektivet kan påverka individen. Tillsammans kan vi vända en mängd negativa trender. Bara vi vågar låta orden lämna våra läppar.
Där säger Pastorn amen och tackar för intresset.
Tänk om!
Tiden kommer fort och framtid övergår hastigt i dåtid, en vecka går snabbt på kaggeholm. Hur ska man hinna med allt man vill göra? Varför vill man mer än man hinner och vad ska man prioritera? Detta är frågor som med jämna mellanrum bollas mellan mina båda hjärnhalvor, tillsammans med en rad andra lite större frågor, ofta gällande mina förväntingar på tillvaron kontra verkligheten jag ser. Det låter kanske lite ospecifikt, men mer detaljerad blir jag nog inte.
En stor fråga är dock den kristna kyrkan. Den världsvida kyrka jag är en del av som troende kristen. Hur står det till med kyrkan och hur skulle det kunna vara? Här kommer en liten tanke... Så håll till godo.
The Big Red Tractor
En stor fråga är dock den kristna kyrkan. Den världsvida kyrka jag är en del av som troende kristen. Hur står det till med kyrkan och hur skulle det kunna vara? Här kommer en liten tanke... Så håll till godo.
The Big Red Tractor
