alias pastorn

Klockan 21.10 anländer tunnelbanetåget på gröna linjen till brommaplan och ut hoppar en något stressad och bekymrad "pojke" alias Pastorn (källan till dessa bekymmer är ett litet sidospår och behandlas omgående i stycke två). Han springer ner för trapporna, ut genom spärrarna och ser till sin stora besvikelse buss nr.309 mot Kaggeholm lämna stationen. Otur!
Detta är ändå något som händer relativt ofta, man får inte hänga läpp för det. Så alias Pastorn börjar vandra i den avgångna bussens färdriktning i väntan på nästa buss och även för att avreagera sig lite (som sagt, för anledning till behovet av käsloutlopp läs stycke två). Vid Drottningholm känner han dock för att jogga. Det påminner nästan lite om Forest Gump, det finns ingen egentlig anledning; ibland kan det bara vara skönt att få springa lite. Kl. 22.34 står denna tidigare nämnda "pojke" vid Ekebyhov en dryg mil senare och väntar på bussen med stela ben samt ömma knän och fötter, 23 minuter innan nästa buss hinner ifatt.
Jag vet att det inte klassas som normalt att springa en mil en torsdagkväll fullt påklädd med jacka, vinterskor mössa samt en ryggsäck full av böcker. I sammanhanget bör dock också nämnas att alias Pastorn inte heller anses vara "normal" i den bemärkelsen. Orginalitet är väl en dygd?

För att då raskt gå in på det alla egentligen vill veta. Varför har jag då varit så bekymrad ikväll? Upprinnelsen till detta är tunnelbaneresan då två fjortisar helt plötsligt (och utan provokation) entrar dörrarna till vagnen. Den ena av dessa fjortisar upprepar med jämna mellanrum frasen "Du ska akta dig för att kalla folk för bög" med en ironisk underton till den andra fjortisens förtjusning och tyvärr inte lika förtjusande skratt. Nu skulle nog tanten bredvid helst vilja stryka ordet "skratt" från tidigare mening och ersätta det med "gälla krystade utrop som mer påminner om en soldat som just förlorat benet i en ied-explosion". Men värst av allt som jag ser det är när en av fjortisarnas killkompisar anläder någon station senare och inte riktigt orkar vara i närheten. Då säger den ena tjejen "hej då, då din horunge". Och det är detta citat som bekymmrade mig så oerhört. Där satt vi alla runt omkring och tänkte samma sak "hur kan man säga så till en kompis?" Men ingen säger ett knyst. Så till sist tar jag till orda och berättar för denna tjej att hon är fruktansvärt otrevlig som säger något sådant.
Visst är det så att ungdomar idag har ett grovt uttryckssätt. Men det jag till sist vill säga är ju att vi tillåter det ske. Vi har i vårt samhälle blivit besatta av den demon som kallas "en svensk tiger". Om alla håller käft och aldrig vågar ta en konflikt så kommer ju knappast saker bli bättre. Men vi föredrar att tiga och lida i det stilla...
Inte jag och min förhoppning är att folk fattar att kollektivet kan påverka individen. Tillsammans kan vi vända en mängd negativa trender. Bara vi vågar låta orden lämna våra läppar.

Där säger Pastorn amen och tackar för intresset.