Kan inte sluta tro
Hur svårt ska det vara att fatta att man är beroende av Gud?
Hur lätt är det inte då att ignorera detta behov?
När man slutat skolan, när livet står och väger, när allt inte längre går per automatik. Vad är det då som driver framåt? Leder? Visar vägen?
Var är jag? Vart är jag på väg? - Känns de frågorna farliga att ställa?
Är Jag kanske rädd för tystnaden som ekar på insidan i väntan på svaret, svaret som inte är mig givet?...
Mitt i den rädslan kastar jag mig ut på 70 000 famnars djup, och ser att vingarna bär.
Då tror jag.
//DW
Bra... bättre... bäst
Eller hur var det?
- Du vet ju att jag är en bra människa, jag är bra på det mesta... Faktiskt
- Ja, men bra är ju ändå inte bäst!
- Varför ska man vara bäst?
- Ja, men du vet livet går ju ut på att vara bäst. Att stå där på toppen, herre på täppan.
- Nja, vad menar du?
- Ja, men ingen kommer ju ihåg en tvåa!!
- Men du är man verkligen bäst om man är bäst, är man inte bättre om man stannar på nivån "bättre"
- Men nu snurrar du till det!!
- Nä, men tänk såhär... Att vara bäst handlar ju om att ha nått målet, att vara färdig. Livet handlar väl ändå inte om det? LIvet är ju en resa, en strävan. Och då handlar det ju om att bli bättre? Eller?
- Ja, kanske det. Men då blir man ju aldrig bäst?
- Nä, men hur bäst man än tror att man är så finns det någon som är bättre!
- Vem då?
... ... ...
- Jesus
- Du vet ju att jag är en bra människa, jag är bra på det mesta... Faktiskt
- Ja, men bra är ju ändå inte bäst!
- Varför ska man vara bäst?
- Ja, men du vet livet går ju ut på att vara bäst. Att stå där på toppen, herre på täppan.
- Nja, vad menar du?
- Ja, men ingen kommer ju ihåg en tvåa!!
- Men du är man verkligen bäst om man är bäst, är man inte bättre om man stannar på nivån "bättre"
- Men nu snurrar du till det!!
- Nä, men tänk såhär... Att vara bäst handlar ju om att ha nått målet, att vara färdig. Livet handlar väl ändå inte om det? LIvet är ju en resa, en strävan. Och då handlar det ju om att bli bättre? Eller?
- Ja, kanske det. Men då blir man ju aldrig bäst?
- Nä, men hur bäst man än tror att man är så finns det någon som är bättre!
- Vem då?
... ... ...
- Jesus
Hopp (jahopp)
En ny termin börjar, verksamheter ska startas, jobbet fortsätter med så många utmaningar. Själv stär man där mitt i livet och frågar Gud... vart ska jag gå? Vad vill du med mitt liv? Vad ska jag bli?
Sen ser jag på var jag är och vad jag har. Det som jag nu vet ligger framför och undrar, Kan jag? Orkar jag?
Det finns enorma utmaningar i jobbet som ungdomsledare inte minst personliga.
Så plötsligt i mina tankar dyker ett ord upp.
I Psaltaren 37:5 står det: ”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla”. I gamla översättningen stod det ”Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom - han skall göra det”.
Befall din väg åt Herren. Att säga "Gud jag bestämmer mig för att lägga mitt liv i din hand". Och då fylls man av hopp. Han skall göra det. Inte jag. Inte du. Utan Han. Att förtrösta på att Guds verk får ske i och genom mig. Det blir min bön.
Sen ser jag på var jag är och vad jag har. Det som jag nu vet ligger framför och undrar, Kan jag? Orkar jag?
Det finns enorma utmaningar i jobbet som ungdomsledare inte minst personliga.
Så plötsligt i mina tankar dyker ett ord upp.
I Psaltaren 37:5 står det: ”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla”. I gamla översättningen stod det ”Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom - han skall göra det”.
Befall din väg åt Herren. Att säga "Gud jag bestämmer mig för att lägga mitt liv i din hand". Och då fylls man av hopp. Han skall göra det. Inte jag. Inte du. Utan Han. Att förtrösta på att Guds verk får ske i och genom mig. Det blir min bön.
Frihetskänsla
Vitsippor har blivit min favoritblomma alla kategorier.
Jag har precis kommit hem från tidernas måndag. Har besökt mormor och morfar med min familj, ätit mat, suttit i en solstol och fått lite färg, och sedan hängt med min morfar ut på en 15 mil lång motorcykeltur.
Finns det något som ger mer frihetskänsla än fartvinden, accelrationen och den underbara naturen som swischar förbi med alla dofter av grönska och nygödslade åkrar.
Att få sitta med utsikt över spegelblanka vättern och mumsa på en GB Sandwitch iförd skinställ och buff för att sedan i rask fart åka hem, det är ändå ett värdigt liv.
Jag har precis kommit hem från tidernas måndag. Har besökt mormor och morfar med min familj, ätit mat, suttit i en solstol och fått lite färg, och sedan hängt med min morfar ut på en 15 mil lång motorcykeltur.
Finns det något som ger mer frihetskänsla än fartvinden, accelrationen och den underbara naturen som swischar förbi med alla dofter av grönska och nygödslade åkrar.
Att få sitta med utsikt över spegelblanka vättern och mumsa på en GB Sandwitch iförd skinställ och buff för att sedan i rask fart åka hem, det är ändå ett värdigt liv.
Hur ska man reagera... egentligen
Man kan verkligen undra hur man ska reagera när man sitter på tåget och en kvinna som är omgiven av andra passagerare plötsligt tar fram en fryspåse innehållande en glassburk Carte d'Or. Den första tanken man har är ju: "ska hon äta all den där glassen själv och nu - jagmenar här finns ingen frys att rädda glassen i". Och det allra bästa är att se hur folk reagerar, det känns nästan lite oförskämt att kvinnan bara har en sked med sig - ingen annan får ju smaka. Det syns ju så tydligt att flera är sugna. Så där sitter jag och ler för mig själv åt våra svenska "jag-vill-ha-men-det-kan-jag-inte-få-så-jag-ignorerar-och-tittar-ut-genom-fönstret-på-förbipasserande-kor-fasoner".
Ja, men allvarligt, att någon smäcker 500 gram glass sådär på en höft (ganska bred sådan) är väl ändå inget som man får bevittna vardagligen.
Ja, men allvarligt, att någon smäcker 500 gram glass sådär på en höft (ganska bred sådan) är väl ändå inget som man får bevittna vardagligen.
Ett pastorsbarns strapatser - Del 2
Som sagt alla tvivel måste undanröjas. Alias Pastorn är inte riktigt som alla andra. Nu kommer uppföljningen, hoppas ni läst del 1 först!
Tisdag kväll... Alias Pastorn har jobbat under dagen och känner sig sjukt rastlös. Han bär på en sådan där oförklarig känsla som är en blandning av vår samt en odefinierad längtan efter "något", en känsla som kräver utlopp. Kan hända är denna inre ofrid också blandad med frustration över tillvaron. Våren nalkas, ljuset kommer, förändring och liv... förändring och liv - två ord som Alias pastorn tänker mycket på. Två enkla ord som i praktiken är mycket svåra. 2 Kor 5:17
"Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit."
En ny skapelse, förändring och liv. Hur ser det nya livet ut? Hur når jag dit? Har jag redan kommit dit? Vill jag leva ett förvandlat liv? Kan jag det? Orkar jag? Vad ska jag förändra och vad förändrar Gud hos mig?
Dessa frågor flyter lätt upp till ytan när vårens ljumma vindar sveper med sig damm och grusdoft från gatsoparbilen som rensar undan vinterns grus på vägarna.
Så vad händer???
Jo, kl.20.30 en stund efter scout tar Alias Pastorn sin cykel (skepshultscykeln med en växel och damram som han inhandlade på loppis för 700 kr) och beger sig ner för backen mot Norrahammar. Väl där fortsätter färden planlöst. Cykeln rullar sjukt bra och det är nerför hela vägen. Färden bär ständigt nerför, ner i grytan mot Jönköping och till sist stannar cykeln utanför Max hamburgeresturang efter 12 kilometers färd. Där ringer Alias pastorn en vän och pratar av sig, äter en hamburgare med tillbehör för 80 kr, spiller ut en halv läskmugg över jeansen och sitter ett tag och torkar. Det är nu han börjar fundera på hur han ska ta sig hem. HUR PUCKAD FÅR MAN VARA! Har man kört en dryg mil nerför hela vägen så tar det en stund att cykla tillbaka uppför hela backen med en växel. Kan man ta bussen? "Nej" blir svaret från busschauffören "inga cyklar på bussen". Chauffören stänger bryskt dörren och bussen åker. Ajsingens!... Men kvällen är inte förstörd ännu - trots blöta byxor (dom hade nog torkat vid det här laget). Så kl.22.40 som klockan nu hunnit bli ringer alias pastorn sin vän Linda och visst får man komma dit. En kopp te och ett gott samtal senare (samt ytterligare 1,5 kilometer på cykel) känner ändå alias pastorn att det är dags att ta tag i sitt liv och åka hem, klockan har ju ändå hunnit bli 23.45... Dock, precis utanför Linda stöter han på en smått berusad ung man som visar sig jobba på smålands musik och teater. Sakta cyklandes med den gående unga mannen inleds ett mycket trevligt samtal som varar tills klockan visar 00.22. Dags att börja trampa... Uppåt går färden, ständigt uppåt. Upp genom dalen, förbi Råslätt, förbi åkrar öde och mörka. Tillslut kommer han till Norrahammar - världens längsta samhälle med oavruten uppförsbacke. Sällan har han varit så glad att lämna Norrahammar bakom sig och sällan har han varit så glad över att se en statoilskylt - första landmärket för Taberg.
Nu är det bara sista uppförsbacken kvar. Med svetten lackande, almanckan instoppad i luvan på tröjan (mina jackfickor är inte tillräckligt stora) samt mjölksyra och ordentligt flås når han till sist toppen och hemmet och klockan visar 01.13.
Så vad kan man lära sig av detta? Jo, livet är som att cykla. Ibland går det nerför och det är grymt kul, livet går av bara farten och man njuter i fulla drag. Men det kommer alltid uppförsbackar. Uppförsbackar som gör oss trötta och som får oss att vilja ge upp. Man vill ta bussen, genvägen, men det får man inte. Man får cykla. Mjölksyran kommer och man kämpar. Men du jag lovar dig. Om du just nu känner att du cyklar uppför så kommer en nerförsbacke. Och vet du... det är såååå mycket skönare att åka nerför om du har mjölksyra i benen. Du kommer få känna att det lättar. Uppförsbackarna ger oss flås och benstyrka, de gör oss starka och uthålliga. De lär oss att hantera svåra situationer. Ge bara inte upp, snart kommer krönet och du har en härlig nerförsbacke att vänta. Jesus vill dra dig och hjälpa dig på vägen. Håll blicken fäst på honom så ser du att han faktiskt är med.
1 Kor 10:13
"Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den." - Starkare, visare, hel och med större mod och tro.
Nu så ska jag sova!
Tisdag kväll... Alias Pastorn har jobbat under dagen och känner sig sjukt rastlös. Han bär på en sådan där oförklarig känsla som är en blandning av vår samt en odefinierad längtan efter "något", en känsla som kräver utlopp. Kan hända är denna inre ofrid också blandad med frustration över tillvaron. Våren nalkas, ljuset kommer, förändring och liv... förändring och liv - två ord som Alias pastorn tänker mycket på. Två enkla ord som i praktiken är mycket svåra. 2 Kor 5:17
"Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit."
En ny skapelse, förändring och liv. Hur ser det nya livet ut? Hur når jag dit? Har jag redan kommit dit? Vill jag leva ett förvandlat liv? Kan jag det? Orkar jag? Vad ska jag förändra och vad förändrar Gud hos mig?
Dessa frågor flyter lätt upp till ytan när vårens ljumma vindar sveper med sig damm och grusdoft från gatsoparbilen som rensar undan vinterns grus på vägarna.
Så vad händer???
Jo, kl.20.30 en stund efter scout tar Alias Pastorn sin cykel (skepshultscykeln med en växel och damram som han inhandlade på loppis för 700 kr) och beger sig ner för backen mot Norrahammar. Väl där fortsätter färden planlöst. Cykeln rullar sjukt bra och det är nerför hela vägen. Färden bär ständigt nerför, ner i grytan mot Jönköping och till sist stannar cykeln utanför Max hamburgeresturang efter 12 kilometers färd. Där ringer Alias pastorn en vän och pratar av sig, äter en hamburgare med tillbehör för 80 kr, spiller ut en halv läskmugg över jeansen och sitter ett tag och torkar. Det är nu han börjar fundera på hur han ska ta sig hem. HUR PUCKAD FÅR MAN VARA! Har man kört en dryg mil nerför hela vägen så tar det en stund att cykla tillbaka uppför hela backen med en växel. Kan man ta bussen? "Nej" blir svaret från busschauffören "inga cyklar på bussen". Chauffören stänger bryskt dörren och bussen åker. Ajsingens!... Men kvällen är inte förstörd ännu - trots blöta byxor (dom hade nog torkat vid det här laget). Så kl.22.40 som klockan nu hunnit bli ringer alias pastorn sin vän Linda och visst får man komma dit. En kopp te och ett gott samtal senare (samt ytterligare 1,5 kilometer på cykel) känner ändå alias pastorn att det är dags att ta tag i sitt liv och åka hem, klockan har ju ändå hunnit bli 23.45... Dock, precis utanför Linda stöter han på en smått berusad ung man som visar sig jobba på smålands musik och teater. Sakta cyklandes med den gående unga mannen inleds ett mycket trevligt samtal som varar tills klockan visar 00.22. Dags att börja trampa... Uppåt går färden, ständigt uppåt. Upp genom dalen, förbi Råslätt, förbi åkrar öde och mörka. Tillslut kommer han till Norrahammar - världens längsta samhälle med oavruten uppförsbacke. Sällan har han varit så glad att lämna Norrahammar bakom sig och sällan har han varit så glad över att se en statoilskylt - första landmärket för Taberg.
Nu är det bara sista uppförsbacken kvar. Med svetten lackande, almanckan instoppad i luvan på tröjan (mina jackfickor är inte tillräckligt stora) samt mjölksyra och ordentligt flås når han till sist toppen och hemmet och klockan visar 01.13.
Så vad kan man lära sig av detta? Jo, livet är som att cykla. Ibland går det nerför och det är grymt kul, livet går av bara farten och man njuter i fulla drag. Men det kommer alltid uppförsbackar. Uppförsbackar som gör oss trötta och som får oss att vilja ge upp. Man vill ta bussen, genvägen, men det får man inte. Man får cykla. Mjölksyran kommer och man kämpar. Men du jag lovar dig. Om du just nu känner att du cyklar uppför så kommer en nerförsbacke. Och vet du... det är såååå mycket skönare att åka nerför om du har mjölksyra i benen. Du kommer få känna att det lättar. Uppförsbackarna ger oss flås och benstyrka, de gör oss starka och uthålliga. De lär oss att hantera svåra situationer. Ge bara inte upp, snart kommer krönet och du har en härlig nerförsbacke att vänta. Jesus vill dra dig och hjälpa dig på vägen. Håll blicken fäst på honom så ser du att han faktiskt är med.
1 Kor 10:13
"Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den." - Starkare, visare, hel och med större mod och tro.
Nu så ska jag sova!
Ett pastorsbarns strapatser - Del 1
Nu ska jag börja med en ny grej på bloggen. Jag ska försöka förklara för er kära läsare hur pass onormal jag egentligen är. Det är kanske så att ni tror att Alias Pastorn är en ganska vanlig kille, tycker ni det är det dags att jag en gång för alla klargör att så inte är fallet.
Nu kör vi!
Ledig helg! Vad gör man en ledig helg? Jo, tänker alias pastorn, vi drar till Värnamo på en stor kördag som börjar vid 9.30. Och visst var jag där tillsammmans med 280 personer i kören ståendes längst fram under konserten för att få uppmärksamhet samt anledning att överdriva alla rörelser och röja järnet tillsammans med kompet i gospelgunget. Så långt är väl det mesta normalt. Men vad gör man på fredagen då? Ska man sitta hemma då? Nej, här kan man inte sitta overksam. Alias pastorn har ju tagit reda på att Andrew Peterson har sverige-turné och det kan man ju inte missa! YES! Visst är det konsert på fredagkvällen... I Lund. Jo då, så Alias Pastorn ringer en kompis i Malmö, ringer sedan en annan kompis från Värnamo och bestämmer torsdag eftermiddag för att detta har potensial, det kan bli mycket trevligt.
Sagt och gjort. Hem till päronen torsdag kväll, i säng 00.30, upp 07.30, låna bil, åka iväg 08.15, hämta upp sin Värnamokompis, 08.50 iväg från Värnamo, köra bil tills man en mil efter Ljungby mitt på motorvägen märker att man bara har bensin för en mil till, får panik, svänger in på närmsta avfart, in på ett fiskrökeri för att fråga om närmsta mack som visar sig vara 2 mil söder ut på mororvägen. Här får aliaspastorn panik och tror på allvar att han ska bli stående i mörkaste småland över dagen. Men frågar ändå fiskrökaren om det finns något närmare och för då reda på att det finns bensin en mil bort om man kör på lite småvägar. Så vad gör man? Man kör i tro, ber en bön och beger sig ut i vad som verkar vara skogen. Man tittar noga på kilometervisaren så att det inte blir tomt i tanken. Till sist kommer ett samhälle - Södra Ljunga. Efter att ha kört en mil på småvägar kommer tillslut en liten livsmedelsbutik i detta samhälle med två pumpar, en disel och en 95 oktanig bensin, pumpar som sköts manuellt inifrån butiken.
Ibland i livet får man köra på tro, man har fått anvisningar av någon som vet men man måste ge sig ut på småvägarna för att komma dit. Vägar som verkar leda ut i ingenstans, men som visar sig vara räddningen. Jag hade lika gärna kunnat missa den avfarten också och stannat på motorvägen en mil senare. Och med detta vill jag säga: Våga ta ett steg mot Jesus, se att det håller. Det finns så många som vittnar om att den smala vägen leder till livet. Joh.14:6 "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Våga följ anvisningarna och fyll på i tanken med liv och liv i överflöd.
För att då forsätta. Vi kom så småningom ner till Malmö och umgicks med vänner hela dagen, åkte sedan till Lund gick på konserten som började kl. 20.00, lämnade Lund med bil kl.22.15 och landade till sist - efter att ha lämnat av Värnamopolaren - i Lanna och föräldrahemet kl. 01.50 trött som bara den. Vaknar igen kl 8.00 och är inne i Värnamo till kördagens start lördag morgon 9.30. PHEW!
Är detta normalt? Nja... Jag tror inte det va?
Nu kör vi!
Ledig helg! Vad gör man en ledig helg? Jo, tänker alias pastorn, vi drar till Värnamo på en stor kördag som börjar vid 9.30. Och visst var jag där tillsammmans med 280 personer i kören ståendes längst fram under konserten för att få uppmärksamhet samt anledning att överdriva alla rörelser och röja järnet tillsammans med kompet i gospelgunget. Så långt är väl det mesta normalt. Men vad gör man på fredagen då? Ska man sitta hemma då? Nej, här kan man inte sitta overksam. Alias pastorn har ju tagit reda på att Andrew Peterson har sverige-turné och det kan man ju inte missa! YES! Visst är det konsert på fredagkvällen... I Lund. Jo då, så Alias Pastorn ringer en kompis i Malmö, ringer sedan en annan kompis från Värnamo och bestämmer torsdag eftermiddag för att detta har potensial, det kan bli mycket trevligt.
Sagt och gjort. Hem till päronen torsdag kväll, i säng 00.30, upp 07.30, låna bil, åka iväg 08.15, hämta upp sin Värnamokompis, 08.50 iväg från Värnamo, köra bil tills man en mil efter Ljungby mitt på motorvägen märker att man bara har bensin för en mil till, får panik, svänger in på närmsta avfart, in på ett fiskrökeri för att fråga om närmsta mack som visar sig vara 2 mil söder ut på mororvägen. Här får aliaspastorn panik och tror på allvar att han ska bli stående i mörkaste småland över dagen. Men frågar ändå fiskrökaren om det finns något närmare och för då reda på att det finns bensin en mil bort om man kör på lite småvägar. Så vad gör man? Man kör i tro, ber en bön och beger sig ut i vad som verkar vara skogen. Man tittar noga på kilometervisaren så att det inte blir tomt i tanken. Till sist kommer ett samhälle - Södra Ljunga. Efter att ha kört en mil på småvägar kommer tillslut en liten livsmedelsbutik i detta samhälle med två pumpar, en disel och en 95 oktanig bensin, pumpar som sköts manuellt inifrån butiken.
Ibland i livet får man köra på tro, man har fått anvisningar av någon som vet men man måste ge sig ut på småvägarna för att komma dit. Vägar som verkar leda ut i ingenstans, men som visar sig vara räddningen. Jag hade lika gärna kunnat missa den avfarten också och stannat på motorvägen en mil senare. Och med detta vill jag säga: Våga ta ett steg mot Jesus, se att det håller. Det finns så många som vittnar om att den smala vägen leder till livet. Joh.14:6 "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Våga följ anvisningarna och fyll på i tanken med liv och liv i överflöd.
För att då forsätta. Vi kom så småningom ner till Malmö och umgicks med vänner hela dagen, åkte sedan till Lund gick på konserten som började kl. 20.00, lämnade Lund med bil kl.22.15 och landade till sist - efter att ha lämnat av Värnamopolaren - i Lanna och föräldrahemet kl. 01.50 trött som bara den. Vaknar igen kl 8.00 och är inne i Värnamo till kördagens start lördag morgon 9.30. PHEW!
Är detta normalt? Nja... Jag tror inte det va?
Sång och musik än en gång
Har varit i Mullsjö i helgen, resultatet:
Skakiga ben.
Ja, jag har spelat musik igen och denna gången tillsammans med min vän Hanna. I pingstkyrkan, söndagförmiddag.
Sjöng en egenskriven lovsång/andlig sång. De texter och tankar som kommer ur en erfarenhet, ur ens eget liv. De texterna är en urladdning att få förmedla. Och när man märker att Gud verkar genom musiken och sången, när texten landar i människorna du sjunger för och blir till deras egen bön, då tackar jag Gud... och skakar i benen.
Tack Hanna för en härlig gudstjänst. Det blev bättre än vi kunde ana.
Skakiga ben.
Ja, jag har spelat musik igen och denna gången tillsammans med min vän Hanna. I pingstkyrkan, söndagförmiddag.
Sjöng en egenskriven lovsång/andlig sång. De texter och tankar som kommer ur en erfarenhet, ur ens eget liv. De texterna är en urladdning att få förmedla. Och när man märker att Gud verkar genom musiken och sången, när texten landar i människorna du sjunger för och blir till deras egen bön, då tackar jag Gud... och skakar i benen.
Tack Hanna för en härlig gudstjänst. Det blev bättre än vi kunde ana.
