alias pastorn

Jag älskar Jesus. Varför? Jo, för att han förvandlar mitt liv. Precis förvandlar... presens... det pågår. Är jag perfekt? Nej. Är jag felfri? Nej. Men tror jag att Jesus älskar mig ändå och längtar efter mig? JA, för jag längtar efter honom. Jag vill bli mer lik Jesus, jag vill förstå vad det innebär att vara Kristen. Inte vad det innebär att leva ett moraliskt korrekt liv. Jag som vet vad som är rätt men ändå handlar tvärtemot, det är jag som behöver nåd.

Om du har mött kristna som tryckt ner dig i skiten, som har varit hårda och dömande vill jag säga förlåt... förlåt för att vi ibland missar vad Nåd innebär.

Men jag vill också säga, Gud väntar på dig. Han älskar dig SOM DU ÄR, inte som du skulle kunna vara.

Om du bara visste vad Gud kan göra.

Jag vill veta... vill du utforska det med mig?

@ Tahesjön i en avstängd bil.

En ny termin börjar, verksamheter ska startas, jobbet fortsätter med så många utmaningar. Själv stär man där mitt i livet och frågar Gud... vart ska jag gå? Vad vill du med mitt liv? Vad ska jag bli?
Sen ser jag på var jag är och vad jag har. Det som jag nu vet ligger framför och undrar, Kan jag? Orkar jag?
Det finns enorma utmaningar i jobbet som ungdomsledare inte minst personliga.
Så plötsligt i mina tankar dyker ett ord upp.
I Psaltaren 37:5 står det: ”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla”. I gamla översättningen stod det ”Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom - han skall göra det”.
Befall din väg åt Herren. Att säga "Gud jag bestämmer mig för att lägga mitt liv i din hand". Och då fylls man av hopp. Han skall göra det. Inte jag. Inte du. Utan Han. Att förtrösta på att Guds verk får ske i och genom mig. Det blir min bön.