Jag ägde mig själv...
... när jag tackade ja till två gigg med kompbandet Glenn. Fredag kväll i Forserum - Jönköping och lördag kväll i Fiskebäck - Göteborg. Vad jag inte tänkte på när jag tackade ja, var att jag redan på söndag morgon hade en gudstjänstspelning i Stockholm på söder. Så nu sitter jag här 23.35 på Swebus Express nattkörare med destination Stockholm kl. 06.30. Ett stort och härligt ÄGD! är på sin plats här. Men det blir nog trots allt en nyttig erfarenhet och jag hinner med allt jag lovat.
Spelningarna gick väldigt bra och vi har haft det otroligt kul vi klasskompisar från Kaggeholm. Go Glenn!
Spelningarna gick väldigt bra och vi har haft det otroligt kul vi klasskompisar från Kaggeholm. Go Glenn!
Får man lov så tar man det
Nu har jag alltså varit hemma på påsklov. Ett lov som förflutit relativt smärtfritt.
Det var inte svårt att få panik inför min "lediga" vecka när man hade tusen saker hängande över sig och redan var uppjagad p.g.a tidigare skolprojekt (läs Melodi10). Men i sann Daniel wendeforsanda tar man tag i det som är det viktigaste och gör lite kompromisser med sig själv, för har man lov då ska det kännas!
Nu har jag i alla fall sökt ungdomsledartjänster och övat på mitt piano.
Vad som mer kan sägas är att den otroliga löparen har varit i farten igen. Denna gång tack vara löparens lillebror som ligger i hårdträning inför lumpeninryck. Det gick till ungefär såhär:
40 minuter efter frukost kommer lillebror in på rummet och frågar:
- Ska du med ut och springa med mig och Simon (vän och nyligen MUCK:ad)? säger Jakob en morgon.
- Så klart ska jag det! utbrister löparn, alias Pastorn, och förväntar sig en standardrunda på 6-8 km.
Efter att ha bytt om till träningskläder, inväntat Simon och gått ut kommer nästa konversation, Jakob:
- Du vet vilken runda vi ska springa va?
- Nej, vad hade ni tänkt?
- Runt Åslarp, svarar jakob och ler.
Nu torde väl en förklaring vara på plats för alla som inte vuxit upp i Lanna med omnejd. Jo, det är nämligen så att Åslarpsrundan är 13 km lång och avslutas med en lång uppförsbacke på 800 meter.
- Jasså! jahaja säger löparn då och försöker dölja sin förskräckelse bakom ett smil fyllt av fejkat självförtroende.
Men hur gick det egentligen. Ja, tidsangivelser har jag inga, men jag kan nämna att vi höll ihop trots att alias Pastorn kände sig trött och sliten från start. Slutet blev också en spurtuppgörelse med en PLÅGSAMT trött storebror och en oförskämt pigg lillebror. Slagen igen men vad gör det. Jag utmanade på slutet och var inte långt ifrån.
Nu är det tillbaka till Kagge och vänner och slitet och våren! Hare gött, ät inte gammalt kött. Man blir magsjuk.
Det var inte svårt att få panik inför min "lediga" vecka när man hade tusen saker hängande över sig och redan var uppjagad p.g.a tidigare skolprojekt (läs Melodi10). Men i sann Daniel wendeforsanda tar man tag i det som är det viktigaste och gör lite kompromisser med sig själv, för har man lov då ska det kännas!
Nu har jag i alla fall sökt ungdomsledartjänster och övat på mitt piano.
Vad som mer kan sägas är att den otroliga löparen har varit i farten igen. Denna gång tack vara löparens lillebror som ligger i hårdträning inför lumpeninryck. Det gick till ungefär såhär:
40 minuter efter frukost kommer lillebror in på rummet och frågar:
- Ska du med ut och springa med mig och Simon (vän och nyligen MUCK:ad)? säger Jakob en morgon.
- Så klart ska jag det! utbrister löparn, alias Pastorn, och förväntar sig en standardrunda på 6-8 km.
Efter att ha bytt om till träningskläder, inväntat Simon och gått ut kommer nästa konversation, Jakob:
- Du vet vilken runda vi ska springa va?
- Nej, vad hade ni tänkt?
- Runt Åslarp, svarar jakob och ler.
Nu torde väl en förklaring vara på plats för alla som inte vuxit upp i Lanna med omnejd. Jo, det är nämligen så att Åslarpsrundan är 13 km lång och avslutas med en lång uppförsbacke på 800 meter.
- Jasså! jahaja säger löparn då och försöker dölja sin förskräckelse bakom ett smil fyllt av fejkat självförtroende.
Men hur gick det egentligen. Ja, tidsangivelser har jag inga, men jag kan nämna att vi höll ihop trots att alias Pastorn kände sig trött och sliten från start. Slutet blev också en spurtuppgörelse med en PLÅGSAMT trött storebror och en oförskämt pigg lillebror. Slagen igen men vad gör det. Jag utmanade på slutet och var inte långt ifrån.
Nu är det tillbaka till Kagge och vänner och slitet och våren! Hare gött, ät inte gammalt kött. Man blir magsjuk.
