alias pastorn

Vitsippor har blivit min favoritblomma alla kategorier.

Jag har precis kommit hem från tidernas måndag. Har besökt mormor och morfar med min familj, ätit mat, suttit i en solstol och fått lite färg, och sedan hängt med min morfar ut på en 15 mil lång motorcykeltur.
Finns det något som ger mer frihetskänsla än fartvinden, accelrationen och den underbara naturen som swischar förbi med alla dofter av grönska och nygödslade åkrar.
Att få sitta med utsikt över spegelblanka vättern och mumsa på en GB Sandwitch iförd skinställ och buff för att sedan i rask fart åka hem, det är ändå ett värdigt liv.

Man kan verkligen undra hur man ska reagera när man sitter på tåget och en kvinna som är omgiven av andra passagerare plötsligt tar fram en fryspåse innehållande en glassburk Carte d'Or. Den första tanken man har är ju: "ska hon äta all den där glassen själv och nu - jagmenar här finns ingen frys att rädda glassen i". Och det allra bästa är att se hur folk reagerar, det känns nästan lite oförskämt att kvinnan bara har en sked med sig - ingen annan får ju smaka. Det syns ju så tydligt att flera är sugna. Så där sitter jag och ler för mig själv åt våra svenska "jag-vill-ha-men-det-kan-jag-inte-få-så-jag-ignorerar-och-tittar-ut-genom-fönstret-på-förbipasserande-kor-fasoner".
Ja, men allvarligt, att någon smäcker 500 gram glass sådär på en höft (ganska bred sådan) är väl ändå inget som man får bevittna vardagligen.

Dagens grej är en vårjacka från Rundquist och Zälle. Jag brukar inte reagera så här, men idag var det lycka att få byta den tunga vinterjackan mot något lite finare än en TEAM SPORTIA jacka för 150:-.
Skulle man lägga upp en bild här? Jaha!... Man är ju inte modebloggare precis. Så...
...Kanske senare... får fråga Madde.

Som sagt alla tvivel måste undanröjas. Alias Pastorn är inte riktigt som alla andra. Nu kommer uppföljningen, hoppas ni läst del 1 först!

Tisdag kväll... Alias Pastorn har jobbat under dagen och känner sig sjukt rastlös. Han bär på en sådan där oförklarig känsla som är en blandning av vår samt en odefinierad längtan efter "något", en känsla som kräver utlopp. Kan hända är denna inre ofrid också blandad med frustration över tillvaron. Våren nalkas, ljuset kommer, förändring och liv... förändring och liv - två ord som Alias pastorn tänker mycket på. Två enkla ord som i praktiken är mycket svåra. 2 Kor 5:17
"Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit."
En ny skapelse, förändring och liv. Hur ser det nya livet ut? Hur når jag dit? Har jag redan kommit dit? Vill jag leva ett förvandlat liv? Kan jag det? Orkar jag? Vad ska jag förändra och vad förändrar Gud hos mig?
Dessa frågor flyter lätt upp till ytan när vårens ljumma vindar sveper med sig damm och grusdoft från gatsoparbilen som rensar undan vinterns grus på vägarna.
Så vad händer???
Jo, kl.20.30 en stund efter scout tar Alias Pastorn sin cykel (skepshultscykeln med en växel och damram som han inhandlade på loppis för 700 kr) och beger sig ner för backen mot Norrahammar. Väl där fortsätter färden planlöst. Cykeln rullar sjukt bra och det är nerför hela vägen. Färden bär ständigt nerför, ner i grytan mot Jönköping och till sist stannar cykeln utanför Max hamburgeresturang efter 12 kilometers färd. Där ringer Alias pastorn en vän och pratar av sig, äter en hamburgare med tillbehör för 80 kr, spiller ut en halv läskmugg över jeansen och sitter ett tag och torkar. Det är nu han börjar fundera på hur han ska ta sig hem. HUR PUCKAD FÅR MAN VARA! Har man kört en dryg mil nerför hela vägen så tar det en stund att cykla tillbaka uppför hela backen med en växel. Kan man ta bussen? "Nej" blir svaret från busschauffören "inga cyklar på bussen". Chauffören stänger bryskt dörren och bussen åker. Ajsingens!... Men kvällen är inte förstörd ännu - trots blöta byxor (dom hade nog torkat vid det här laget). Så kl.22.40 som klockan nu hunnit bli ringer alias pastorn sin vän Linda och visst får man komma dit. En kopp te och ett gott samtal senare (samt ytterligare 1,5 kilometer på cykel) känner ändå alias pastorn att det är dags att ta tag i sitt liv och åka hem, klockan har ju ändå hunnit bli 23.45... Dock, precis utanför Linda stöter han på en smått berusad ung man som visar sig jobba på smålands musik och teater. Sakta cyklandes med den gående unga mannen inleds ett mycket trevligt samtal som varar tills klockan visar 00.22. Dags att börja trampa... Uppåt går färden, ständigt uppåt. Upp genom dalen, förbi Råslätt, förbi åkrar öde och mörka. Tillslut kommer han till Norrahammar - världens längsta samhälle med oavruten uppförsbacke. Sällan har han varit så glad att lämna Norrahammar bakom sig och sällan har han varit så glad över att se en statoilskylt - första landmärket för Taberg.
Nu är det bara sista uppförsbacken kvar. Med svetten lackande, almanckan instoppad i luvan på tröjan (mina jackfickor är inte tillräckligt stora) samt mjölksyra och ordentligt flås når han till sist toppen och hemmet och klockan visar 01.13.

Så vad kan man lära sig av detta? Jo, livet är som att cykla. Ibland går det nerför och det är grymt kul, livet går av bara farten och man njuter i fulla drag. Men det kommer alltid uppförsbackar. Uppförsbackar som gör oss trötta och som får oss att vilja ge upp. Man vill ta bussen, genvägen, men det får man inte. Man får cykla. Mjölksyran kommer och man kämpar. Men du jag lovar dig. Om du just nu känner att du cyklar uppför så kommer en nerförsbacke. Och vet du... det är såååå mycket skönare att åka nerför om du har mjölksyra i benen. Du kommer få känna att det lättar. Uppförsbackarna ger oss flås och benstyrka, de gör oss starka och uthålliga. De lär oss att hantera svåra situationer. Ge bara inte upp, snart kommer krönet och du har en härlig nerförsbacke att vänta. Jesus vill dra dig och hjälpa dig på vägen. Håll blicken fäst på honom så ser du att han faktiskt är med.
1 Kor 10:13
"Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den." - Starkare, visare, hel och med större mod och tro.
Nu så ska jag sova!

Nu ska jag börja med en ny grej på bloggen. Jag ska försöka förklara för er kära läsare hur pass onormal jag egentligen är. Det är kanske så att ni tror att Alias Pastorn är en ganska vanlig kille, tycker ni det är det dags att jag en gång för alla klargör att så inte är fallet.
Nu kör vi!

Ledig helg! Vad gör man en ledig helg? Jo, tänker alias pastorn, vi drar till Värnamo på en stor kördag som börjar vid 9.30. Och visst var jag där tillsammmans med 280 personer i kören ståendes längst fram under konserten för att få uppmärksamhet samt anledning att överdriva alla rörelser och röja järnet tillsammans med kompet i gospelgunget. Så långt är väl det mesta normalt. Men vad gör man på fredagen då? Ska man sitta hemma då? Nej, här kan man inte sitta overksam. Alias pastorn har ju tagit reda på att Andrew Peterson har sverige-turné och det kan man ju inte missa! YES! Visst är det konsert på fredagkvällen... I Lund. Jo då, så Alias Pastorn ringer en kompis i Malmö, ringer sedan en annan kompis från Värnamo och bestämmer torsdag eftermiddag för att detta har potensial, det kan bli mycket trevligt.
Sagt och gjort. Hem till päronen torsdag kväll, i säng 00.30, upp 07.30, låna bil, åka iväg 08.15, hämta upp sin Värnamokompis, 08.50 iväg från Värnamo, köra bil tills man en mil efter Ljungby mitt på motorvägen märker att man bara har bensin för en mil till, får panik, svänger in på närmsta avfart, in på ett fiskrökeri för att fråga om närmsta mack som visar sig vara 2 mil söder ut på mororvägen. Här får aliaspastorn panik och tror på allvar att han ska bli stående i mörkaste småland över dagen. Men frågar ändå fiskrökaren om det finns något närmare och för då reda på att det finns bensin en mil bort om man kör på lite småvägar. Så vad gör man? Man kör i tro, ber en bön och beger sig ut i vad som verkar vara skogen. Man tittar noga på kilometervisaren så att det inte blir tomt i tanken. Till sist kommer ett samhälle - Södra Ljunga. Efter att ha kört en mil på småvägar kommer tillslut en liten livsmedelsbutik i detta samhälle med två pumpar, en disel och en 95 oktanig bensin, pumpar som sköts manuellt inifrån butiken.
Ibland i livet får man köra på tro, man har fått anvisningar av någon som vet men man måste ge sig ut på småvägarna för att komma dit. Vägar som verkar leda ut i ingenstans, men som visar sig vara räddningen. Jag hade lika gärna kunnat missa den avfarten också och stannat på motorvägen en mil senare. Och med detta vill jag säga: Våga ta ett steg mot Jesus, se att det håller. Det finns så många som vittnar om att den smala vägen leder till livet. Joh.14:6 "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Våga följ anvisningarna och fyll på i tanken med liv och liv i överflöd.

För att då forsätta. Vi kom så småningom ner till Malmö och umgicks med vänner hela dagen, åkte sedan till Lund gick på konserten som började kl. 20.00, lämnade Lund med bil kl.22.15 och landade till sist - efter att ha lämnat av Värnamopolaren - i Lanna och föräldrahemet kl. 01.50 trött som bara den. Vaknar igen kl 8.00 och är inne i Värnamo till kördagens start lördag morgon 9.30. PHEW!
Är detta normalt? Nja... Jag tror inte det va?

Jag satt här hemma och tänkte lite. Så tittade jag på min orkidé som stod där i fönstret och såg något.
Jag har nu under hela hösten vårdat den och ungefär var tionde dag fyllt diskhon med vatten doppat blomman låtit den rinna av och sedan ställt tillbaka den igen i fönstret. Jag har dragit ner och vinklat upp persiennerna så att solljuset ska komma in men inte lika direkt, jag har dessutom nu skaffat en handspruta och vattnar numera blomman med tio sprut var tionde dag. Jag har t.o.m. pratat med blomman för att ge den lite extra koldioxid (det var en lärare på mellanstadiet som sa det till mig, undrar varför jag kommer ihåg det).
Tidigare bestod min orkidé av fyra stora gröna blad och två själkar som hållits uppe med blomsterpinnar. På senare tid har jag dock sett hur det har kommit knoppar och nu äntligen såg jag det. En av knopparna stod i full blom och den andra hade sprucikt upp. Dagen efter var den också fullt utslagen.
Idag har jag tre blommor på min vackra orkidé. Men vad vill jag då säga? Jo, detta:
Jag ställer mig ofta frågan vad jag gör här i Taberg... egentligen. Varför jobbar man som ungdomsledare? Jo, mina tonåringar är som min blomma. Det enda jag kan göra är att vattna läs undervisa, prata med läs uppmuntra, jag kan ställa in persiennerna läs skapa tillfällen för eftertanke och gemenskap. Men!... Jag kan inte få blommorna att slå ut. Det bestämmer nämligen inte jag. Allt jag kan göra är att skapa förutsättningar för blomman att växa, men jag kan inte bestämma att den ska blomma, den gör det av endast en anledning. 1 Kor 3:6-7:

"Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. [7] Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten."

Alltså är min bön att Han ska ge växten. Bara Gud har makten att fövandla och förändra. Vi kan vattna och plantera, rensa ogräs, ge näring, skapa rätt förutsättningar och så får vi vänta - vänta på Guds handlande.
Så är det också med vår tro. Skapa förutsättningarna och lämna det sedan i Guds händer.

Har ni någonsin hört en bandinspelning som handlar om Paddington? Den där brittiska björnen som jag ser framför mig med stövlar och paraply. Jag måste nog ändå säga att dessa band var bland det roligaste man kunde lyssna på när man var liten. Som när Paddington ska trolla med Herr Currys klocka. Man sitter och skrattar för sig själv bara av att tänka på det.
"oj, då!"
"Oj, då? Oj, då? Vad menar du med oj då? VAD HAR DU GJORT BJÖRN"

Tänk vad mycket gott man har med sig från sin barndom... man får skatta sig lycklig... eller kanske skratta sig.