alias pastorn

Jag har alltid sett mig som en person med god självkännedom, något som också jag har fått höra då och då under utvecklingssamtal med gymnasieläraren och även på andra håll. Min svensklärare (inget "A" inklämt där...noga!) frågade varannan lektion vad "jaget" egentligen är och gjorde oss tokiga med kommentarer som "Jag frågade inte vad du gör utan vem du är."
Jag märker att man hela tiden ser nya sidor hos sig själv. Att lära känna sig själv är en viktig del av livet och att få jobba i en kyrka lär man sig mycket av. Att lära sig vad som är ens gåvor och starka sidor samt vad man kanske borde överlåta åt andra, det är en viktig process så att man kan rikta in sitt liv på det som man är tänkt till att göra.
Ibland är det dock viktigt att förstå att man lätt ringaktar sig själv och ser ner på sin förmåga att uträtta saker.
Vi kristna får påminna oss om att det i slutändan ändå handlar om att det är i Guds kraft vi handlar. "När jag är svag då är jag stark" säger Paulus. Och för att citera Jesus i Johannesevangeliet kap 15: "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er... utan mig kan ni ingenting göra."
Kan detta också innbära att med Gud är ingenting omöjligt? (som Gude Svan skulle sagt)
Kan det också vara så att för att lära känna sig själv behöver man lära känna Jesus, bättre och bättre?